30 september 2006

Maya och Guatemala

Lite sent ute men... imorgon söndag den 1/10 2006 har Historiska museet i Stockholm en heldag om mayakulturen med bl.a. utställning och filmvisning. Filmen från Lacandón-djungeln verkar intressant.


"Spelet om Maya" är vår stora utställningssatsning i år. Det blir en dag fylld av aktiviteter kring mayakulturen. Välj olika karaktärer i utställningen och utmana dig själv och dina vänner i spelet!

Program

kl. 13, 13.30, 14.30, 15 och 15.30, familj: Introduktion till utställningen "Spelet om Maya".

kl. 13-16, familj: Fråga arkeologen Johan Normark om föremålen i mayautställningen. Lokal: utställningen

kl. 13-16, familj: Upptäck och lär om mayas kosmologi, religion och ritualer tillsammans med religionshistoriker Bodil Liljefors. Lokal: Röda Rummet

kl. 13-16, barn: Fornverkstan arbetar med mayakulturens glyfer, räknesystem och kalender. Tryck din egen mayasymbol eller gör din egen figurin. Biljetter finns i informationsdisken.

kl.14, vuxen och ung: Se "De sista Lacandonerna", en gripande filmen om mayakulturen idag. Presenteras av filmaren Peter Torbiörnsson. Lokal: Hörsalen

kl. 14, barn: Lyssna på barnboksförfattarinnan Monica Zak som berättar om adopterade mayabarns dramatiska livsöden. Lokal: Fornverkstan

Café Rosengård serverar mat med influenser från det centralamerikanska köket.

Andra intressanta föreläsningar på Historiska museet
30/11 Guatemala 10 år efter freden
14/12 Ursprungsbefolkningar i dagens Guatemala
----------------------------------------------------------------------------------
Redigerat 2006-10-01

Jag såg filmen De sista lakandonerna idag. Det var en mycket intressant berättelse om lakandon-indianen Bor, som levde som illegal invandrare i USA, och hans längtan till sina rötter i södra Mexiko. Filmen tog upp missionärernas hänsynslösa metoder, skövligen av regnskogen och globaliseringens negativa konsekvenser för ursprungsbefolkningen. Regissören Peter Torbiörnsson berättade att han hade försökt ordna ett möte mellan shamanen Antonio och zapatistledaren Subcomandante Marcos. Det hade tyvärr inte lyckats. Lakandonerna kämpar för att behålla sin mark och för att leva i samklang med naturen medan zapatisterna slåss för böndernas rättigheter (enl. PT).

29 september 2006

Vägarna förbi Guatemala?



Idag vill jag göra reklam för en resebyrå i Antigua Guatemala, som heter Pacifica Tours and Travel. Resebyrån är nyöppnad men ägarna har lång erfarenhet av att arbeta med turister både från Sverige och ett antal andra länder. Carlos Mijangos var guide på Centralamerikaresan som jag gjorde för två år sedan och jag kan varmt rekommendera honom. Om du planerar t.ex. att studera spanska i Latinamerika är Antigua ett mycket bra val. Det är en underbar kolonialstad med många spännande utflyktsmål runtomkring: vad sägs om en båttur på den fantastiskt vackra Atitlán-sjön, ett besök på indianmarknaden i Chichicastenango eller en utflykt till vulkanen Pacaya. Pacifica Tours and Travel ordnar också längre resor i Latinamerika. Läs mer på hemsidan och kontakta resebyrån för närmare info.

28 september 2006

Glimtar från Ecuador, del 5








1. Gregorio och Amaryllis med sitt yngsta barn Kennedy
2. Pojkarna på hästen
3. Fölen
4. shamiki
5. Amaryllis och Gregorios barn Kathy, Kennedy och Elisabeth
6. ett av husen i Barrio Etsa (med solceller på taket)

Räkor, bananer och yuca till frukost, det har jag aldrig ätit förut! Räkorna var så små att man kunde tugga dem med skal, men jag skalade nästan alla även om det tog en halv evighet. Sedan gick jag för tvättade mig vid floden och passade på att ta en kort promenad på stranden. Satt på en sten och tittade på spindlarna som solade sig. Såg många fler fjärilar när det var fint väder och inte regnade. Två 10-åriga pojkar kom ridande på en häst, en ynklig stackare, och en föl följde efter dem. När de skulle korsa floden blev fölen rädd och en av pojkarna var tvungen att hoppa över till fölen för att leda den till andra sidan. Det såg ganska otäckt ut, men det gick bra.

På eftermiddagen var vi och badade i floden. Det var riktigt skönt trots att vattnet var kyligt i början. Det kändes lite komiskt: där satt vi, två vita gringas, i floden i Amazonas och njöt… och ungarna stod på stranden och pekade och fnittrade. Luchos dotter Arisela som hade tvättat på stranden kom och badade med oss. Hon plockade shamiki, blommor med rosa fjun, till mig. På kvällen när det hade blivit mörkt satt vi och lyssnade på familjeöverhuvudet Francisco som berättade om gamla tider. Det var bitvis svårt att följa med i hans tankebanor även om hans spanska var mycket bättre än jag hade väntat mig. Han berättade t.ex. om sina förfäder som hade varit huvudjägare och ägnat sig åt tsantsa. ”Det gjorde vi förut, men inte nu längre.”, sa han. Det lät ju betryggande… så jag slapp ha mitt skrumpna huvud med ihopsydda läppar på en pinne utanför hyddan som varnande exempel för fienden. ¡Buenas noches!

Nästa dag, som var Annandag jul, skulle vi gå till vattenfallen bakom Rosa-Marias odlingar, men det spöregnade nästan hela dagen så det blev inte av. På den stigen fanns det många leriga backar och skogen var förstås genomblöt. På förmiddagen var Lucho hos oss och gav oss alla små "skopor" som var gjorda av fruktskal. De heter pirche på spanska och zappa på shuar. Man dricker chicha eller soppa ur dem. Några av hans åtta barn hade gjort dem och jag fick också ett armband gjort av stora vita och mindre bruna frön. Gregorio var hos oss och visade smycken och prydnader som hans fru Amaryllis hade gjort. Jättevackra! Jag köpte ett halsband och en liten väska av honom. Sedan ville han att vi skulle ta kort på honom och hans familj. De hade tre barn, den äldsta var tre år och den yngste tre månader. Gregorio hade gått ut gymnasiet och hade velat studera vidare men familjen hade inte haft råd. Han verkade väldigt ambitiös: hade tagit gult bälte i tae-kwando och hade två byst i fotboll också.

Guiden kom och hälsade på oss och berättade att vi inte behövde gå till Parroquía där vi hade landat vid ankomsten utan fick åka kanot nedströms i en kvart ungefär till El Puente, när vi skulle åka därifrån dagen därpå. Vi gick till stranden och fick en hel skara ungar efter oss igen. Några av ungarna flöt på en stock mitt i floden, den yngsta var under 3 år och bottnade inte! De är vana vid sånt, eller de har på något sätt en helt annan syn på livet. Det som händer, det händer. Precis som lilla Sheila (1 år 8 mån) som jämt lekte med en machete. Så fort jag såg henne med den tog jag bort den, men ingen annan reagerade. Hon lekte för det mesta brevid eldstaden utan att någon bad henne flytta på sig.

Det var inte så mycket mer vi gjorde den dagen. Karlarna fiskade lite och tappade bort en krok igen. Det blev ingen fisk. Som tur var hade de fått några med nätet så att middagen var räddad. Det fanns förresten en linbana till andra stranden, ifall kanoten skulle vara på fel sida av floden. Jag såg inte den användas men jag vet att man gjorde det rätt ofta.

Tidigt i säng efter att ha beundrat stjärnorna och alla eldflugorna. De måste ha tyckt att vi var konstiga när vi stod helt stilla mitt på gården i mörkret och tittade upp. Det var spännande att se hur annorlunda himlen såg ut från södra halvklotet. Hörde den där knäppa fågeln, som först lät som när man vässar en kniv och sedan "oink, oink, oink" efter. Glömde fråga vad den hette.

På fredagmorgon satt vi mest tysta. Det kändes vemodigt att lämna familjen framför allt för att både Francisco och Rosa-Maria var sjuka. Jag trivdes jättebra med alla och hade gärna stannat längre. Det enda som var lite svårt var att sova på så hårt underlag, fick ordentligt ont i sidorna, men det var det lilla. Vi trodde att Guido, den 16-åriga sonsonen, skulle följa med oss till El Puente, men han hade gått iväg för att hämta Franciscos medicin. Den hade han inte haft råd att köpa ut innan fast den kostade bara en ynka dollar på missionärstationen. Det blev i stället Leuncio (som också var sjuk och hade feber) som fick ta sig över till andra sidan floden med vatten upp till armhålorna för att hämta kanoten och följa med oss.

Från El Puente åkte vi i fem kanoter, varav en var reserverad för vårt bagage. Jag klev i den längsta kanoten som var nio meter lång. Den såg lite djupare ut än de andra som var 5-6 meter långa. Jag hade turen att hamna på sitsen där man kunde luta sig mot en bräda så jag satt ganska bekvämt. Vi satt alla med benen i kors eftersom det var ont om plats. Trots det var det en enastående upplevelse! Det var gott om forsar men båtsmannen var mycket skicklig. Han sa att största faran var att det var så grunt på vissa ställen. Kanotfärden i Amazonas var i klass med vassbåtsturen på Titicaca-sjön, helt fantastisk med andra ord! Kanoten gled sakta mellan höga klippväggar och fick bra fart på strömmare ställen. Naturen var otroligt vacker: det fanns många fina växter, fjärilar och fåglar… men inga kajmaner, vilket jag var lite besviken över. På vägen såg vi en grotta för matförsäljning. Där brukade folk stanna till och äta om de var på resande fot länge. Efter ungefär en timmes färd stannade vi till och plockade med en till som rodde. Han tog över direkt så att den andra fick äta lunch. Han fick med sig en tallrik mat från familjen på stranden. Rätt som det var började det regna och då drog jag på mig min regnponcho. Det var mysigt för det var bara duggregn. Egentligen var det ganska skönt att det inte var solsken för då hade det blivit riktigt varmt. Det tog tre timmar att komma fram till stället där vi skulle ta bussen vidare till Santiago. Då var vi på en timmes kanotfärd från den peruanska gränsen.

De mindre kanoterna skulle grabbarna ta hem samma dag. Att ro uppför strömmen tar hela dagen och hela kvällen för dem. De räknade med att vara framme mellan åtta och halv nio på kvällen och då var det alldeles mörkt. Den stora kanoten tog det ett helt dygn att få hem och de var tvungna att övernatta på vägen.

Jag har fått höra att vi var väldigt privilegierade som fick komma till shuarerna och bo hos dem. Det gör man inte hur som helst som turist eller ecuatorian heller för den delen. De är mycket restriktiva med att släppa in folk. Läs&Res har lyckats knyta de rätta kontakterna hos shuar-federationen. Jag kan tänka mig att deras filosofi om turism på lokalbefolkningens villkor har underlättat i förhandlingarna.

Nästa gång skriver jag om Santiago, Méndez och Cuenca.

26 september 2006

Glimtar från Ecuador, del 4






Väl framme hos shuar-indianerna i Barrio Etsa fick vi mat - yuca, oritos och kött i bananblad - och vilade en liten stund. Första kvällen somnade vi tidigt (det blev ju mörkt, eller snarare kolsvart, klockan 18) efter att ha fått hjälp med att rigga upp myggnäten. Vi sov i samma hus där köket var. Dagtid var det varmt och svettigt, men natten kändes lite kylig. Det visade sig vara 23 grader då! Huset som var gjort av brädor och halmtak var ungefär fyra meter brett och åtta meter långt. I ena änden fanns det en eldstad och köksgrejor, i mitten en bambulav där vi sov i sovpåsar på våra liggunderlag och i andra änden fanns det en hängmatta som både barn och vuxna brukade vila i.

Alla i familjen talade spanska, även gamlingarna, så det var otroligt lätt att kommunicera med dem. Båda mina reskamrater talade också mycket bra spanska. Ibland ville de att jag skulle hjälpa till att översätta och efter ett tag började de kalla mig för gående lexikon. Både mormor och Luchos lilla dotter som hade hög feber fick medicin av min resekamrat som var läkare.

Nästa morgon fick vi fisk, bananer och maniok till frukost. Sedan gick karlarna iväg för att fiska och vi följde med Rosa-Maria till hennes odlingar som låg på en tjugo minuters promenad hemifrån. Det var leriga rutschkanor, men vi klarade oss med hjälp av käppar som Rosa-Maria högg till oss med sin machete. Hon som var betydligt äldre var både nättare och vigare och småsprang barfota före oss när vi kom staplande efter. Hon berättade om många olika växter, bland annat en som man dödar fiskar med. Den var så giftig att om man hackade bladen och kastade dem i vattnet så dog alla fiskarna. Enligt henne var den inte farlig för människor utan användes som medicin och till ayahuasca (berättar om det lite senare). Vi fick sockerrör att tugga på och Rosa-Maria plockade upp yuca och andra rotsaker som såg ut som rödlök, men smakade som potatis. De passade bra till fisken. Hon visade oss hela sin trädgård som hon var mycket stolt över. Hon skötte den alldeles själv. "De andra gör inte så mycket", sa hon. Det stämde säkert! Grabbarna blev serverade och lyfte inte ett finger hemma fast Rosa-Maria hade hög feber. Vi sa till henne att hon måste vila och då tog Rosa-Marias dotter Florencia över. Vi hade gärna deltagit men de ville inte att vi skulle göra så mycket.

Efter lunch gick jag och vilade en stund som man brukade göra där. Det kan vara på sin plats om man går upp mellan halv fem och sex. Jag höll precis på att somna när min reskamrat kom springande och frågade om jag kunde assistera doktorn. Det var något barn som hade skurit sig med en machete på armen! Jag hoppade upp och gick på toa (läs: buskarna) samtidigt som hon plockade ihop ”verktyg” till doktorn. Sedan gick vi springande (så gott det gick) till närmaste grannen. Det var svårt att bedöma avståndet, men det tog en kvart eller 20 minuter.

När vi kom fram var det många människor samlade och patienten, en 16-årig flicka, satt vid ett bord med bandage runt armen. Såret precis nedanför armbågen var 5 cm långt och ganska djupt men det var lyckligtvis bara muskelsår. Doktorn hade med sig jod för att rengöra såret och vanliga synålar och tråd. Det var det enda som fanns till hands så det var bara att börja. Jag tröstade en liten systerdotter, som var skräckslagen och bad en av kvinnorna att hålla i den skadade tjejen runt axlarna. En annan kvinna höll henne i handen. Huden runt armbågen är rätt tjock och det var svårt att sy. Han fick verkligen kämpa för att få igenom nålen. Stackars tjejen som skrek och grät! Hon var verkligen tuff! Det måste ha gjort djävulskt ont utan bedövning. När första stygnet var klart gick nålen av. Det fanns en till som höll ungefär lika länge. Två stygn klara men det skulle behövas fyra till. Vi fick veta att någon hade gått ivåg till byns enfermero, sjukskötare, för att hämta en riktig nål. Jag frågade när de skulle komma tillbaka och fick till svar: "Idag". Det är ett väldigt typiskt svar. Inte minuter och sekunder som hos oss. Jag frågade om de kommer snart, vilket kan betyda i princip när som helst har jag förstått senare, och de sa bara: "Ja." Det tog kanske en halv timme och sedan kunde doktorn avsluta arbetet. Tjejen fick antibiotika och vi gick hem i lite lugnare takt än vad vi hade skyndat dit. Det började spöregna, men vem bryr sig! Vi var konstant blöta ändå och det var faktiskt inte så viktigt!

På kvällen satt vi i mörkret i köket och Leuncio berättade historier om Etsa (en gud som jag nämnde i ett tidigare inlägg) och lärde mig lite shuar. Nu kunde jag i alla fall hälsa och tacka på rätt sätt: YUMINSAMJE = Tack! och PUJARMEK = Hej! Han sa också att man firade jul med en dryck som heter ayahuasca. Efter att ha druckit det, hade man hallucinationer i fem timmar enligt honom. Det är samma växt som man fiskar med. Ayahuasca tillverkar man genom att koka bladen i vatten till mörkgrönt koncentrat i tre timmar. Han verkade väldigt entusiastisk och frågade om jag ville prova, men jag tackade artigt nej. Vi pratade med honom om att Rosa-Maria behövde hjälp när hon var sjuk, men antagligen till ingen nytta.

Bilder från Barrio Etsa






25 september 2006

Dagens goda gärning

Den här gången samlar vi pengar till utsatta barn och ungdomar som får hjälp av BRIS. Läs mer om hur du kan delta i insamlingen på Solidaritetsbloggen!

Glimtar från Ecuador, del 3





Vi startade gansk tidigt från Baños till Macas (dagen efter skulle vi flyga från Macas till Yaupi i regnskogen) med bussbyte i Puyo efter ett par timmars resa. Efter att ha åkt ytterligare en bit fick vi alla gå av bussen för att promenera över två hängbroar över floden. Broarna klarade inte av vikten av en buss och bagaget kom över i en mindre bil. Det var vansinnigt varmt och gansk fuktigt när vi kom till Macas vid tretiden. Gick på stan för att handla vatten (två dunkar med en gallon i varje skulle säkert räcka i fyra dagar).

På måndag åt vi lokal frukost på stan: ris och kyckling eller ägg. Sedan gick vi några kvarter till utkanten av staden där flygplatsen låg. Efter en halv timmes väntan vägdes vi med alla grejorna och fyra av oss kom iväg. Vi satt i det lilla planet i något som liknade camping-stolar med knäna på hakan och beundrade den fantastiska utsikten över Amazonas. Det var ganska molnigt och sikten var inte så bra hela vägen. Vi landade på en åker i Yaupi efter 45 minuter och det var många som väntade på oss. Vi presenterades för våra värdfamiljer och det var allmänt virrigt. Rosa-Maria och Francisco (i 60-års ålder) samt två av sönerna Lucho (40, äldst) och Leuncio (18, yngst) mötte oss. Pappan åkte med planet till Macas för läkarbesök. De fick betalt av guiden och det var antagligen därför han hade råd att åka till doktorn. Det kostade 25 dollar att flyga till Macas och när han kom tillbaka dagen därpå hade han åkt buss hela natten och kanot sista biten i ett par timmar.

Enligt familjen var det en knapp timmes promenad hem till dem, men det tog längre tid för oss. Vi är ju inte vana vid att gå i regnskogen. Det var mycket lera och halt på många ställen, fallna träd och kvist att snubbla på. Vi gick över floden Wambisa och vattnet nådde oss upp till knäna (vadå gummistövlar? de hade man ju ingen större nytta av när de var fulla med vatten, men det var bara att traska på). Det var stark ström och jag halkade på en sten. Det var inte så lätt med all packning och vattenflaskorna. Jag blev blöt förstås, upp till låren, men vi tog oss till andra sidan.

Termometern visade över 30 grader i skuggan och den stekheta solen sög musten ur en. Vi vilade mellan varven och drack vatten. Jag kände mig nästan svimfärdig när jag stod där mitt i floden, men tack och lov gick det över. Vi var leriga och blöta när vi äntligen kom fram till kanoten som skulle ta oss över floden Yaupi. Den är mycket djupare än Wambisa och det är ännu starkare ström. När vi kom fram till andra stranden såg jag skylten där det står: Bienvenidos en Barrio Etsa = Välkomna till Etsa-byn. Kände igen namnet Etsa (betyder sol på shuar-indianernas språk), eftersom jag hade läst många historier om den guden.
Etsa (spanska)

Kichwa i Ecuador

Öppen föreläsning på Latinamerikainstitutet, Stockholms universitet, den 11/10 2006

Wituk, chicha och julawatu – Kichwa-indianernas kamp för sin kultur
”Wituk, chicha och julawatu” är en dokumentär som handlar om Kichwa-folkets situation i Ecuador. I filmen berättar de själva om hur de ser på de sociala och ekonomiska förändringar de går igenom och om sin kamp för att behålla sin kultur. Filmen har svensk text.

Oscar García (filmare och doktorand i spanska) och Kerstin Jonsson (pedagog och fil.kand. i Latinamerikakunskap) visar filmen och berättar om det sammanhang som den speglar. Språk: Svenska

tid: 18:00 - 19:30
lokal: Hörsal 11, SU, hus F, plan 3

Dagens ord

är inte ett ord utan flera.
Hur många ord för bönor finns det egentligen i spanskan?

frijoles, judías, frejoles, alubias, habas, porotos, chiricanos, habichuelas, caraotas...
och sen finns det ju förstås gachís, muchachas och pebetas, men det är en annan historia...

23 september 2006

Djävulens gruva

Kunskapskanalen visade ikväll en prisbelönad dokumentär som heter Djävulens gruva från Potosí i Bolivia. Staden var en gång i tiden en av de rikaste städerna i hela världen pga sina mineraltillgångar. Man har utvunnit ca 46 000 ton silver från berget Cerro Rico. Filmen handlade om 14-årige Basilio Vargas och hans familj. Pappan dog när äldste sonen Basilio var två år gammal och som 10-åring fick han fullt ut axla rollen som familjeförsörjare och ansvarig för sina småsyskon Bernardino och Vanessa. Basilio började arbeta i gruvan La Cumbre och blev ett av ca. 800 barn som arbetar i gruvorna i Potosí. Arbetsmiljön där är mycket farlig: damm som orsakar silikos och för tidig död (dammet fräter sönder lungorna och få gruvarbetare överlever sin 40-årsdag), giftiga gaser, arsenik, extremt hög ljudnivå och temperatur upp till 40 grader, 24 timmars arbetspass. Över 8 000 000 människor har mist livet i gruvorna vid "berget som äter människor".

Med förhoppning om att hitta mineraler och för att skydda sig mot olyckor offrar gruvarbetarna kokablad och sprit till djävulen i underjorden, el Tío. Historian om el Tío har sina rötter i kolonialtiden, när spanjorerna hotade gruvarbetarna med Guds straff om de inte arbetade hårt. Gud heter Dios på spanska, men eftersom konsonanten /D/ inte finns i ursprungsbefolkningens språk quechua, fick den fruktade guden namnet el Tío. Om gruvarbetarna inte ger offergåvor, kan de förolyckas i en explosion och djävulen äter upp deras själ. Vid varje ingång till gruvan finns det en Tío som man smyckar och offrar till efter gudstjänsten i kyrkan. Man dränker ingången till gruvan med lamablod för att spara sitt eget liv och en del målar sig med blod i ansiktet. Man grillar lamaköttet och resterna av det bränns enligt gammal tradition av medicinmannen. Kokablad används också till att hålla hungern och tröttheten borta. Man dränker bladen i sprit och tuggar dem till en stor boll som man har innanför ena kinden.

21 september 2006

Glimtar från Ecuador, del 2





Innan avresan till Baños satt vi i två grupper på busstationen för att hålla ihop och ha uppsikt över våra saker. Det är gott om ligor som opererar på sådana här ställen. Men vilken tur vi hade! En av mina reskamrater blev nämligen av med sin kamera på bussen till Otavalo några dagar tidigare. Det var flera personer inblandade. Det byttes sittplatser, rycktes i fönster bredvid henne och det var allmänt rörigt. Efter ett tag gick de alla av och hon upptäckte att hennes kamera var borta. När vi satt på bussterminalen gick det förbi en man som tittade lite konstigt på oss. Han såg väldigt bekant ut, men han kände inte igen oss! Jag och en till pekade på honom och skrek i en mun: "Det är ju han, tjuven!" En ropade på polis och jag sprang efter guiden och en karl hindrade tjuven från att gå, till slut handgripligen, eftersom han försökte fly (tog tag i honom runt bröstkorgen bakifrån). Vår guide kom springande och kallade på vakten som tog tjuven till häktet på terminalen. Han hade erkänt att han hade tagit kameran och skulle lämna tillbaka den. Han mutade sig säkert fri och fortsatte att ”jobba” som vanligt, men hon som fick tillbaka sin kamera var i alla fall nöjd.

Den knappt fyra timmar långa bussresan från Terminal terrestre i Quito till Baños gick bra. Första biten påminde om Dödens väg i Bolivia och chauffören körde som en galning! Till och med de lokala höll för ögonen. Baños är en trevlig stad i mycket fin omgivning med höga berg runtomkring. Vulkanen Tungurahua gör sig påmind med jämna mellanrum. Många backpackare kommer till Baños på sin väg till Puyo och Amazonas. I staden finns det härliga varmvattenbassänger (därav namnet som betyder bad) som får sitt kokheta vatten från varma källor. En utvandrad danska, vars café är ett populärt tillhåll för skandinaver, serverar mycket god frukost med hembakt fullkornsbröd som är en bristvara i de här trakterna. Det odlas mycket sockerrör som pressas till juice och säljs i stånden bredvid busstationen (se bilderna).

Fredagen tillbringade jag med att handla allt jag skulle komma att behöva i regnskogen, t.ex. en tändare, plastsäck till ryggsäcken (de lastas ju på busstaket och blir blöta och smutsiga om det regnar) och regnponcho. På lördag åkte vi lokalbuss till kaskaderna och djurparken. Där fanns det många olika djur: olika fåglar, framförallt papegojor, jaguarer, sköldpaddor i alla storlekar, apor och två kondorer i en alldeles för liten bur. Tapirerna låg och sov i buskarna, lösa. Jag blev erbjuden att hålla en lång och tjock orm på mina axlar, men tackade artigt nej.

Dagen därpå var det dags att åka till Macas.

Ecuador-länkar
http://www.ecuaworld.com/
http://www.quito.gov.ec/ (spanska)
http://www.bacan.ec/ (spanska)
http://www.redecuatoriana.com/ (spanska)
http://lanic.utexas.edu/la/ecuador/indexesp.html#travel

Erkänd 2

är en intressant konferens i Eskilstuna den 29. september 2006. Den handlar om nationella minoriteter i Sverige, den här gången i jämförelse med minoritetsspråkens situation i Spanien. På deltagarlistan finns bland andra representanter från olika universitet i Spanien och Instituto Cervantes i Stockholm. Som avslutning kan du njuta av en flamenco-konsert. Programmet hittar du här. Deltagandet är gratis, men förhandsanmälan krävs.

20 september 2006

En död brevlåda

Jag har precis läst ut Osaliga döda (originaltitel Muertos incómodos) av Subcomandante Insurgente Marcos och Paco Ignacio Taibo II, en spansk deckarförfattare bosatt i Mexiko. Författarna har skrivit halva boken var, Marcos de ojämna kapitlen och Taibo II de jämna. Ursprungligen gavs texterna ut som söndagsbilagor i tidningen La Jornada. Det är en annorlunda kriminalroman där både levande och hädangångna figurerar som huvudpersoner (så typiskt mexikanst!). Boken lyfter fram den förtryckta ursprungsbefolkningens situation i Mexiko och riktar skarp kritik mot samhället och makthavarna, både nutida och i historiskt perspektiv. Det underlättar om man har förkunskaper om Mexiko, men man ska absolut inte avstå från att läsa om man inte har. Jag fick lära mig ett och annat om både landets historia och vardagsliv. Och så fick jag drömma mig tillbaka en stund! Det var dock lite kusligt att läsa om Ocosingo som jag besökte för två månader sedan. Samtidigt fick jag kanske än mer förståelse för det som hände där. För mig kändes boken något rörig och ojämn (för att de två författarna har helt olika stilar) men den är klart läsvärd ändå, främst för Subcomandantes speciella humor och politiska analys.

Jag ångrar att jag inte skaffade boken på spanska, eftersom jag tror att den tappar lite i översättningen. Nu menar jag inte att översättaren Erik Gustafsson skulle ha gjort ett dåligt jobb utan att en del finurligheter gör sig bäst på originalspråket. Om du vill ha den spanska versionen finns den att beställa på Casa del libro. Jag har bara goda erfarenheter av den här spanska sajten. Snabb och bra service och prisvärda böcker!

Vad en död brevlåda är? Ta och läs boken!

18 september 2006

Just nu på tv

När och fjärran med Linda Isacsson i EcuadorTV4.
Hon besöker en indianfamilj och äter nationalrätten cuy.
Missa inte det!

Repris lördagen den 23/9 2006 kl. 14:30.

Glimtar från Ecuador, del 1








För några år sedan gjorde jag en spännande resa till det lilla landet vid ekvatorn i Sydamerika. Här kommer första delen av min reseberättelse. Vill du veta mer fakta om Ecuador, klicka här!

Vid 7-tiden på lördag morgon åkte vi buss från Quito till Otavalo och Peguche för att hinna till marknaden. Boskapsmarknaden startar vid fem på morgonen så den missade vi. På Mercado Central fanns det, förutom alla textilier och hantverk, komagar, kanelstänger, råsocker, grishuven, duvägg, alla möjliga gryn och bönor, frukter och kokos i salig blandning. Pa gatan såg vi en kvinna som sålde levande skalbaggar i en plastpåse, kanske 2 dl i varje. Jag frågade henne vad det var och hon sa att det var till för att rostas och ätas upp!

Peguche är ett mindre samhälle på en halvtimmes promenad från staden Otavalo, som ligger drygt tio mil norr om Quito. Vi bodde på Hostal Aya Huma och gjorde utflykter därifrån. Det är en lantlig miljö med kossor, får, getter och grisar. Tuppen gol vid 4-tiden på morgonen. Jag såg till och med en kolibri utanför i buskarna. I närheten av byn fanns det vattenfall i ett stort friluftsområde där många familjer brukar ha picknick på söndagar.

Jag var inte hungrig vid middagstid, men ville inte missa när mina reskamrater åt marsvin! Den såg inte så läcker ut med huvud, tänder och allt, men min öring var jättegod. Senare upptäcke jag att det vid nästan varje måltid serverades avokado, banan och björnbär i någon form.

På måndag startade vi vid halv nio med guiden Jaime bakom ratten. Klämde in oss 9 pers i en jeep, det gick bra eftersom vi satt mittemot varandra därbak. Först åkte vi till en familj som tillverkade mattor av vass. Det var ett äldre par på över 80 år. I köket sprang middagsmaten = marsvinen fritt. Mannen berättade att det tar några timmar att göra en vassmatta och de får två dollar när de säljer den (år 2003). Inte speciellt hög timpenning!


Sedan åkte vi till sjön Laguna de San Pablo med vulkanen Imbabura i bakgrunden. Jaime berättade att någon hade tänkt bygga hotell där (det var halvfärdigt) men inte fått byggnadslov och bara lämnat allt. Det var både på gott och ont, eftersom man missade inkomsterna och arbetestillfällen som hotellet skulle ha gett, men samtidigt var det ju lokalbefolkningens strand där de alltid hade tvättat sin tvätt. Ganska nära stranden besökte vi en familj som tillverkade skärp och halsband, typiska för Otavalo-bor. Jag tog kort på småtjejerna och pratade lite med grabben som jobbade. Han var femton år, men hade aldrig gått i skolan. Jag ville inte fråga om han kunde läsa och skriva för att inte göra honom generad.

Nästa stopp var hos en man som visade oss hur man tillverkar tröjor, ponchos och halsdukar från ull till färdig produkt. Vi satt med benen i kors på vassmattor på golvet när han berättade. Hos musikerfamiljen fick vi se hur man tillverkar en flöjt. Det var familjens dotter som visade oss. Pappan spelade i en grupp som hade turnerat i utlandet och spelat in en cd. Dottern spelade flera olika instrument för oss (har sett många av dem på instrumentmuseet i La Paz) och sedan spelade de tillsammans. Även Jaime som spelar i en grupp hade ett instrument som var gjort av fårnaglar.

Efter lunchen i byn Cotacachi åkte vi till Cuicocha-sjön och gick längs stranden som slingrade på bergstopparna. Sjön är en 180 meter djup vulkankrater. Det var ganska jobbigt att gå på den höjden och lite otäckt också eftersom det var så branta stup, men naturen var fantastiskt vacker. Från Otavalo åkte vi via Quito söderut till Baños, men det berättar jag om nästa gång.

Resan till Ecuador dec 2002 - jan 2003

Glimtar från Ecuador, del 1 Otavalo, Peguche, Cuicocha-sjön, Laguna de San Pablo, Imbabura
Glimtar från Ecuador, del 2
Baños, Ecuador-länkar
Glimtar från Ecuador, del 3
Macas, Amazonas
Bilder från Barrio Etsa
Amazonas

Glimtar från Ecuador, del 4
Amazonas

Glimtar från Ecuador, del 5
Amazonas

Glimtar från Ecuador, del 6
Santiago, Méndez, Cuenca

Glimtar från Ecuador, del 7 Tågresan (på taket) Riobamba-Alausí, La Nariz del DiabloGlimtar från Ecuador, del 8
Guayaquil

En tidig morgon
Puerto López

Glimtar från Ecuador, del 9
Puerto López, Isla de la Plata

Glimtar från Ecuador, del 10
Agua Blanca, Machalilla Nationalpark, Manteños, Los Frailes

Glimtar från Ecuador, del 11
Portoviejo, Manta, Quito, La Mitad del Mundo (Världens mitt) vid ekvatorn

Dagens ord

är la TILDE som betyder accent eller avser tecknen ovanför bokstäverna ñ och ü (+ de skandinaviska bokstäverna å, ä och ö som inte finns i spanskan). Tecknet används till att särskilja ord från varandra som till exempel mellan el och él (det första är en artikel och det senare en personlig pronomen), markera betoning när uttalet avviker från reglerna eller som la diéresis, los dos puntos, modifiera uttalet. Ett bra exempel på det är ordet nicaragüense. Utan tilde skulle diftongen ue uttalas [e]. Tilde kommer från latinets titulus för artikel eller titel, men betyder också fläck eller bagatell.

Hösten är här

När jag klev upp imorse var det väldigt dimmigt och kallt utanför mitt fönster. Och kallare blir det... tills våren kommer. Ge inte upp!

Det ovanstående gäller både för väder och valresultat. Nej, jag blev inte glad över att få vakna till ett Sverige med en borgerlig alliansregering, snarare bedrövad och arg. Det är sorgligt att vänstern inte lyckades mobilisera sina väljare. I min kommun, där de röda traditionellt har majoritet, höjdes valdeltagandet något men var fortfarande långt under riksgenomsnittet. Det är inte acceptabelt. Bortsett från maktskiftet, det som skrämmer mig mest egentligen är sverigedemokraternas framfart. Hur kommer det att påverka inrikespolitiken? Vem kan tänka sig att samarbeta med dem? Bör man göra det? Det är många frågor som dyker upp.

17 september 2006

Dromomaner, se hit!

Jorden Runt ordnar en Resmässa på Street (vid Hornstull) i Stockholm den 7-8/10, mellan kl 11 och 17. På programmet står bland annat bildutställningar, seminarier och intervjuer. På plats finns också en proffspanel för att svara på dina frågor. Läs mer här!

16 september 2006

Valet 2006

Jag avstår från att skriva om valet trots att ämnet intresserar mig mycket (det är så många andra som gör det och dessutom mycket bättre än vad jag skulle göra) men en sak vill jag säga: RÖSTA! Det finns massor med människor i världen som skulle vilja men inte får påverka sin egen och sitt lands framtid i demokratiska val. Du är privilegierad! Värna om demokratin och utnyttja din medborgerliga rättighet och skyldighet imorgon.

15 september 2006

Det spökar på Blogger

Hela min vackra bakgrund med fyrtornet och den blåa himlen är borta. Allting är bara vitt, vitt... nåväl, kanske inte är så dumt som omväxling.

Nej, du ser inte i syne. Det kom tillbaka efter ett par timmar - i alla fall för en stund.
Med lite livligare fantasi kanske man kan tänka sig dem där bakom texten.

När du ändå är här kan jag passa på att fråga: Jag vet att du läser. Jag har sett dig i min statistik. Men vad tycker du om det du har läst och sett? Vad har du för synpunkter eller erfarenheter att dela med dig av? undrar Pumans dotter nyfiket.

14 september 2006

Livet är hårt!

För bokmalar

Humaniorabloggen tipsade häromdagen om en hemsida som föreslår nya böcker att läsa när du knappar in din favoritbok. Databasen, som består av användarnas favoriter, innehåller för närvarande ca. 20000 böcker. What should I read next? lanserades i höstas. Kul idé! När jag testade García Márquez fick jag följande resultat:

Love in the Time of Cholera - Gabriel Garcia Marquez
All Quiet on the Western Front - Erich Maria Remarque
Aunt Julia and the Scriptwriter - Mario Vargas Llosa
Towing Jehovah - James Morrow
All the Names - Jose Saramago
Complete Tales and Poems - Edgar Allan Poe
If on a Winter's Night a Traveller - Italo Calvino
Focault's Pendulum - Umberto Eco
The Gulag Archipelago 1918-1956 - Aleksandr Isaevich Solzhenitsyn
Moby Dick: Or, the White Whale - Herman Melville

Av de ovanstående har jag läst Vargas Llosas Tant Julia och författaren och den tyckte jag mycket om. Jag skulle nog välja Saramagos Blindheten som nästa bok.

12 september 2006

Apropå stavning

Fonetik är visst kul! Inte min favoritmusik kanske,
men fick mig ett gott skratt när jag såg den här videon.

En tidig morgon

satt jag på stranden när fiskarna kom till hamnen med dagens fångst. Det var bläckfisk och massor av sardiner, en guldfärgad som heter dorado och högvis med andra fiskar som jag inte kände till. Fåglarna, mest pelikaner och fregattfåglar, passade på att sno åt sig en och annan godbit när fiskarna sprang med överfulla lådor på axeln mellan båten och lastbilen som de lastade till. Det hjälpte inte att täcka över lådorna, fåglarna kom åt fisken i alla fall. Till och med en hund slogs om en fisk med en pelikan. Hunden vann. Några timmar senare åt jag lunch på Carmitas vid stranden: pescado al vapor, en utsökt fiskgryta som serverades med ris.

Puerto López, Ecuador



11 september 2006

Dagens ord

är CHILANGO som betyder en person som är född i México City eller där omkring, en mexikansk nollåtta kan man säga eftersom det finns en något nedsättande nyans i ordet. Området där chilangos bor kallas Chilangolandia. Som bekant har kärt barn många namn, så även chilangos, som också kallas för defectuosos (efter D.F. eller Distrito Federal). Ingen vidare respekt där inte! Enligt Academia mexicana de la lengua kommer ordet antingen från mayas xilaan för krulligt hår, xilah för att burra upp fjädrarna eller från xil för leguantaggar.


Sukhas förtydligande i kommentaren: Chilango är någon som flyttat in till Mexiko City, inte de som är födda där. Det är lite därför som det är nedsättande eftersom los defeños, alltså de som anser sig vara ursprungligen därifrån gärna skyller alla stadens problem på de miljontals inflyttade. :)En defectuoso däremot kan vara likväl en chilango som en defeño.

Min källa är lite otydlig här: I början av 1900-talet avsåg chilango en person som flyttade till Mexiko City och senare började termen användas även om deras barn.

I valtider

Vilken partiledare är du mest lik? Testa här.
Själv är jag själsfrende med Göran Hägglund, agnostiker som jag är.

Det är den 11. september

och jag känner för att vara kärringen mot strömmen. När media översvämmas av reportage och kommentarer om attackerna mot WTC och Pentagon i USA vill jag komma ihåg Anna Lindh, vår utrikesminister, som dog efter ett knivöverfall för 3 år sedan. Exakt samma dag 30 år tidigare störtades den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende med hjälp av amerikansk underrättelsetjänst. Låt oss aldrig glömma militärkuppen i Chile!

10 september 2006

En efterlängtad premiär

Snart är den här!
Pedro Almodóvars senaste film Att återvända med bland andra Penélope Cruz och Carmen Maura i huvudrollerna. Skriv 29/9 2006 i almanackan!

Var vänlig och bokstavera!

Bokstavera? ¿Deletrear? Hur gör man? Ofta går det bra att bokstavera med alfabetet men det är bra att känna till motsvarigheterna till Adam, Bertil och Cesar. Förutom orden i den översta listan finns det flera olika variationer man kan använda. I Mexiko är det t.ex. vanligt att man använder ord som liknar dem som används i engelskan.
Antonio, Barcelona, Carmen, Chocolate, Dolores, Enrique, Francia, Gerona, Historia, Inés, José, Kilo, Lorenzo, Llobregat, Madrid, Navarra, Ñoño, Oviedo, París, Querido, Ramón, Sábado, Tarragona, Ulises, Valencia, Washington, Xiquena, Yegua, Zaragoza

Alfa, Bravo, Coca, Delta, Eco, Foxtrot, Golfo, Hotel, Julieta, Kilo, Lima, Metro, Néctar, Óscar, Papa, Quebec, Romeo, Sierra, Tango, Unión, Víctor, Extra, Yanqui, Zulu (exempel på ord som används i Mexiko)

Alpha, Bravo, Charlie, Delta, Echo, Foxtrot, Golf, Hotel, Julliet, Kilo, Lima, Mike, November, Oscar, Papa, Quebec, Romeo, Sierra, Tango, Uniform, Victor, Xray, Yankee, Zulu (engelska)

9 september 2006

Jag älskar mitt bibliotek

Det är bara bäst! Kunnig och trevlig personal, snabb service, "ingenting är omöjligt", massor med läsvärda intressanta böcker på alla möjliga språk, cd-skivor och dvd, språkkurser, datorer för dem som behöver, läs- och myshörna med tidningar, sagostunder för barn, till och med läsecirkel i latinamerikans litteratur på spanska! Det är svårt att komma på något negativt att säga. Det skulle väl i sånt fall vara referensbiblioteket som behöver mer resurser. Jag tycker att det är jättesmidigt att reservera böcker via nätet. Precis nu kom jag på att jag kan kolla där om de har dvd-filmen Fjärilens tunga som jag blev av med på resan. Ja! Den finns på en annan filial så de meddelar mig via e-post och jag har den säkert i början av nästa vecka. Perfekt!

Edit l8r... det där med läsecirkel får jag ta tillbaka. Det hade de visserligen i våras men nu har de flyttat över den till Instituto Cervantes, vilket innebär att den inte är gratis längre utan kostar 1 650 kronor för höstterminen (torsdagar varannan vecka mellan 18:00 och 20:30). Det är mycket pengar för en konversationskurs, tycker jag.

På tal om nånting helt annat: Phoons en rolig sajt för alla globetrotters och andra tokar!

8 september 2006

Gustavo Montoya

På Mexiko-resan köpte jag en affisch från Frida Kahlo-museet, som heter Niña en azul och är målad av Gustavo Montoya. Färgerna på bilden ser lite konstiga ut. Den är egentligen inte så rosa som den verkar. Jag har försökt hitta information om konstnären på nätet men det enda som jag har fått fram är att han föddes 1905. Kan någon hjälpa mig?


Jo, jag köpte en liten tavla med Fridas porträtt också.

7 september 2006

Turist i min egen stad

I helgen var jag med utsocknes besök på K.A. Almgrens sidenväveri, en liten pärla på Repslagargatan 15 A på Södermalm i Stockholm. Vår enormt duktiga guide Ulrika berättade om grundaren Knut August Almgren som smugglade jacquardvävstolar från Frankrike och introducerade den 140 år gamla traditionen att väva sidentyg med hjälp av hålkort i Sverige. Det finns många otroligt vackra mönster, tyger och sidenband på väveriet som är Kunglig hovleverantör sedan 1844. Förr var den en stor arbetsgivare för många kvinnor i staden men idag är det bara en enda person som väver där. Vi fick också se en film om väveriets historia från 1940-talet.

6 september 2006

Barnarbete i Bolivia

Anna i Málaga frågade hur Marcelos familj försörjer sig så jag tänkte skriva lite om aymara-barnens villkor. Vad just hans famil gör för att tjäna sitt dagliga bröd vet jag inte exakt, annat än att när mormor levde (hon gick bort för 2 år sedan) fick hon ta det största ansvaret för familjens försörjning. Hon gick med storasyster till marknaden varje dag för att sälja saker. Antagligen följer Marcelo med nu när han är större. Barnen går i skolan antingen på förmiddagarna eller eftermiddagarna och har på så sätt tid över till att jobba. Gatuförsäljarna brukar handla med frukt och grönsaker, salteñas (piroger) och lagad mat, hygienartiklar, piratkopierade cd-skivor, kläder - i stort sett allt som går att sälja. Var de får grejorna ifrån och hur systemet fungerar i övrigt vet jag tyvärr inte.

Arbetslösheten i Bolivia är hög, 36% enligt UNICEF-statistiken från 2005. Enligt boliviansk lag (landet har ratificerat ILO´s 182. konvention mot barnarbete) är det förbjudet för barn under 14 år att arbeta. Ändå jobbar 21% av barn mellan 5 och 14 år, vilket betyder totalt ungefär 800 000 barn och ungdomar av en befolkning på cirka 9 miljoner människor. Det är många gånger lättare för barn att skaffa arbete än för vuxna eftersom man inte behöver betala så höga löner till dem. På landsbygden jobbar barn med olika sysslor i jordbruket eller som springpojkar eller hjälpredor i gruvorna medan stadsbarnen bidrar till eller ansvarar för familjens försörjning med inkomster från den så kallade informella sektorn. De jobbar som barnflickor, fönsterputsare, tvätterskor, skoputsare, voceadores (som ropar ut busshållplatserna genom fönstret och tar betalt av passagerarna) och ambulerande gatuförsäljare. Det är också många barn som prostituerar sig eller arbetar som barnsoldater. Enligt Human Rights Watch rapport från 2001 var nästan hälften av de bolivianska soldaterna under 18 år.

5 september 2006

La historia de Juan

När jag skrev om Marcelito kom jag att tänka på en text av den colombianske sångaren Juanes (från skivan Un día normal). Det är en historia om ett övergivet barn, alldeles för vanlig på många håll i världen. Här passar också ett citat från Bakvända världen av Eduardo Galeano (Patas arriba. La escuela del mundo al revés, 1998).
Dag efter dag nekas barn rätten att vara barn. Och barnens vardag är full av förödmjukande lektioner som ska lära dem att veta sin plats. Världen behandlar rika barn som om de vore pengar, så att de ska vänja sig vid att bli behandlade som pengar. Världen behandlar fattiga barn som om de vore sopor, så att de ska vänja sig vid att bli behandlade som sopor. Och de barn som är mitt emellan, som varken är rika eller fattiga, sitter fastkedjade vid teveapparaterna så att de tidigt ska lära sig att acceptera ett liv i fångenskap. Det krävs stor skicklighet och mycket tur för att ett barn ska lyckas med att vara barn.


La historia de Juan

Ésta es la historia de Juan,
el niño que nadie amó,
que por las calles creció
buscando el amor bajo el sol.
Su madre lo abandonó,
su padre lo maltrató,
su casa fue un callejón,
su cama un cartón,
su amigo Dios.

Juan preguntó por amor
y el mundo se lo negó.
Juan preguntó por honor
y el mundo le dió deshonor.
Juan preguntó por perdón
y el mundo lo lastimó.
Juan preguntó y preguntó
y el mundo jamás lo escuchó.

Él sólo quizo jugar,
él sólo quizo soñar,
él sólo quizo amar
pero el mundo lo olvidó.
Él sólo quizo volar,
él sólo quizo cantar,
él sólo quizo amar
pero el mundo lo olvidó.

Tan fuerte fue su dolor
que un día se lo llevó.
Tan fuerte fue su dolor
que su corazón se apagó.
Tan fuerte fue su temor
que un día solo lloró.
Tan fuerte fue su temor
que un día su luz se apagó.

Él sólo quizo jugar
él sólo quizo soñar
él sólo quizo amar
pero el mundo lo olvidó.

4 september 2006

Dagens ord

är AGRINGARSE som betyder att bli som en gringo/-a, det vill säga att ta efter nordamerikanska vanor. Ordet används speciellt i Mexiko. Man använder också adjektivet agringado/-a som t.ex. hablar en un español agringado = tala amerikaniserad spanska. Ordet gringo som betyder yanqui, engelsktalande nordamerikan (speciellt i Mexiko) eller blond utlänning sägs komma från "green go home" och syfta på färgen på den nordamerikanska uniformen (kriget 1845-1847), men det stämmer inte eftersom den var blå. Soldaterna sjöng "green go the lilas" och det kan också vara ursprunget. Enligt en tredje teori är det en förvanskning av ordet griego dvs språk man inte förstår.

3 september 2006

Omtumlande möte

De snötäckta bergstopparna runt ”grytan La Paz” och den bländande klara luften var otroligt vackra. Känslan som vällde fram när planet landade på flygplatsen i El Alto var svindlande! Jag var omtumlad, förväntansfull och otroligt trött efter att ha flugit i ett helt dygn och överlycklig över att äntligen vara där. Jag hade sett framemot den här resan väldigt länge. Hade lite fjärilar i magen och det gungade ganska ordentligt under fötterna. Det senare berodde mest på den tunna syrefattiga luften, men jag behövde inte besöka syresalen på flygplatsen. Min resa för att träffa Marcelo, mitt fadderbarn i den andinska huvudstaden, hade precis börjat.

Dagen därpå samlades vi för att få information om situationen i Bolivia, stiftelsens verksamhet och barnen. Efter mötet gick vi längs huvudgatan Prado för att ta en micro upp till förorten där Marcelos familj bodde. Mamma Lucía och Marcelo hade väntat hela dagen. De brukade gå i kyrkan på lördagar men stannade hemma eftersom vi skulle komma. Bara mormor och storasyster var på marknaden för att sälja saker så dem träffade jag inte vid första besöket. När vi kom dit var Marcelo väldigt blyg och hängde mest i sin mammas kjolar. Lucía var klädd som en typisk boliviansk cholita i bred kjol, förkläde och en ljus kofta. Hon hade håret flätat i långa mörka flätor och det typiska plommonstopet på huvudet. Det var inte bara Marcelo som var blyg - både jag och Lucía kände oss rätt tafatta. Det här var ett första möte mellan människor som tillhörde två totalt olika kulturer, så annorlunda jämfört med vår egen att det var svårt att veta hur vi skulle bete oss. Hur ska vi hälsa? Ska vi ta i hand, pussa eller nudda på kinden och i sånt fall hur många gånger och vilken sida ska man börja på eller ge en kram? Vad kan vi prata om? Vad är opassande att ta upp? Det var många frågor som dök upp. Efter ett tag kunde vi prata mer fritt med varandra och stämningen blev öppen och mycket trevlig. Marcelo blev så glad åt sin present (en tröja som min mamma hade stickat och en bok) att han både visslade och sjöng för mig. Familjen, som bestod av mormor Catalina, mamma Lucía (blind efter att ha blivit misshandlad av Marcelos pappa, som dog innan sonen föddes), storasyster Geovana och Marcelo. De bodde i ett rum med stampat jordgolv och lerväggar, kanske 3x5 meter till ytan, som ägs av andra släktingar. Vid väggen fanns det en bred ”säng” där de sov och mittemot den en liten spis och en trasig liten tv. TV är en mycket viktig ägodel för de allra flesta och går ofta före andra behov. Även om man inte har ordentliga kläder eller skor ska man ha en tv.

När jag besökte Marcelos skola fick jag ett kungligt mottagande! Alla barnen från hela skolan var samlade på skolgården och stod och sjöng den svenska nationalsången på spanska. Sången ackompanjerades av en kvinna som spelade dragspel och hela tillställningen videofilmades. Själv fick jag sitta som en drottning mitt i alltihop. Efteråt fick jag en bukett med röda rosor från Marcelo. Jag visades runt i alla klassrum där eleverna hälsade mig välkommen och visade stolta vad de hade fått lära sig. Jag träffade också kökspersonalen i skolmatsalen, skolkuratorn och skolsköterskan som också tog hand om tandborstningen efter lunchen. Det såg roligt ut med över 200 tandborstar och muggar på hyllan bredvid läkarmottagningen. Det var fika med rektorn och hela personalen och vi diskuterade skolans verksamhet och mål. På gården stod den nya fina skolbussen som skjutsade de barn som hade för långt att gå till och från skolan.

Efter några dagar träffades vi igen, Marcelo och jag, för att göra en resa till fördjungeln, till Coroíco och Caranavi. Med på resan i minibussen följde en annan pojke med sin fadder, en socialarbetare som var bekant för barnen och personal från stiftelsen. Vi åkte ner på Dödens väg, som var smal och slingrig och livsfarlig. På ett ställe hade vattnet som kom från berget smulat sönder vägen och det var svårt att passera. I kurvorna tutade man alltid för att ge sig till känna för eventuella mötande bilar som inte syntes. Som tur var hade vi en chaufför som var född i Coroíco och hade åkt den vägen tusentals gånger. Dessutom hade han jobbat som taxichaufför i La Paz och var nykter, det är ju långt ifrån alla som ger sig ut på vägarna. Bättre meriter kan man knappast ha.

Väl framme bodde vi på ett hotell med en underbar trädgård och en stor pool. Jag köpte lite kläder till Marcelo: shorts, strumpor, t-shirts och underkläder. Och badbyxor! Han hade aldrig badat och var livrädd. Han klamrade sig fast vid mig men efter ett tag ville han inte komma upp alls. Vi läste sagor och ritade, tränade på att skriva, sjöng och spelade kort. Jag undrade om han skulle kunna sova när han var så långt hemifrån. Han var lite ledsen första kvällen men somnade nästan direkt efter att jag hade sjungit några vaggvisor för honom. Det gjorde jag på finska eftersom jag inte kunde några andra, men det gick alldeles utmärkt. Det var tre härliga dagar och vi båda fick minnen för livet.

Fadderresan fortsatte med besök i Peru och i södra Bolivia, Oruro, Potosí och saltöken Salar de Uyuni. När vi återvände till La Paz var det dags för en avskedslunch innan hemfärd. Då träffade vi hela familjerna och åt lunch tillsammans. Det var ett kärt återseende men samtidigt väldigt sorgligt och känslosamt. Jag lovade att hålla kontakten brevledes och komma tillbaka så fort som möjligt (vilket jag också gjorde två år senare). När jag satt på planet som taxade ut hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Mannen bredvid mig gjorde korstecknet två gånger och tittade medlidande på mig. Han kunde inte förstå vad jag hade varit med om, tänkte jag. Det fanns inga ord för att beskriva det så jag log tillbaka utan att säga något.